På allmän begäran så tänker jag nu skriva och biretta hur det var bland skrammel och spöken på MH-banan i Ulricehamn. Jag tar det moment för moment så blir det lättare att komma ihåg.

 

Först så skulle man gå ”kringeli-krokar” mellan alla i publiken, och så lite ”runt-här-och-var” och sedan landade jag glatt hos Camilla som skulle gå med runt på stationerna bland alla spännande saker. Hälsade en liten sväng på Lasse också, men han bara stod och pluttrade med sina papper så det hade jag inget för!

 

Camilla gick iväg med mig och jag tänkte ”nu, nu, händer det något roligt”, men vi gick tillbaks till matte och så fick jag lite massage och så var den övningen klar. Jag hade tydligen både rörlig svans, fina tänder, öron och mage…

 

Sedan började dom jiddra med en gammal trasa av något slag. Efter att jag hade konstaterat vad det var

(jag fick liksom springa längs med ”kast-banan” mellan matte och Camilla och kika uppåt för att se den riktigt bra)

så var det inte roligt längre och att ta den i munnen? –Aldrig!

 

Efter det så skulle det hända andra saker. En liten tokig trasa som for fram i gräset. Trasor är jag inte intresserad av. Hade Savannah sprungit samma bana så hade alla fått se fart under tassarna på mej.

Men en trasa; då springer jag inte.

 

Sedan verkade det vara slut på lekarna.

Fick stå mellan några björkar i massor av minuter och matte gjorde precis ingenting. Jag satt lite och vilade. Sedan nosade jag runt lite. Satte mej igen, och varvade lite fram och tillbaks.

 

Fast det var inte slut!

Nej då. Jag fick hänga med matte och Camilla och så stod vi där i godan ro i solskenet och så började någon att applådera borta i skogen. Och så såg jag vad det var. Det var en stor morgonrock med luva som härjade och då blir man ju helt klart misstänksam. Den viftade med ärmarna och kröp ihop omvartannat så man fattade inte vad den höll på med. Kramper hade den tydligt. Magont?

Sedan gömde den sig och så började någon från gömstället att fråga med pipig röst om det fanns någon liten vovve som ville leka med den där i skogen?

Då fick jag springa fram och gjorde det sånär som på några centimeter.

Under min framfart så poängterade jag att ”jag finns, jag är stor, och jag är farlig och jag är på väg, så passa dej om det visar sig att du är elak när jag väl kommer fram!”.

Farlig var hon som jag hittade absolut inte, men hennes lek skulle innefatta en jädrans trasa igen och då tänkte jag att jag hittar på något roligare. Faktiskt!

 

Jag och matte travade på i solen och så *POFF* flög en jädrans läskig overall upp rätt i synen på mej! Jag hukade mig snabbt som ögat och stannade som en saltstod.

Sedan blev jag förbannad rent ut sagt. Jädrans elakt att skrämmas på det där viset. Så under en stund så berättade

jag för overallen att jag var sur, och först när matte satt på huk framför den och sade ”Kråkan”, så gick jag fram.

Sedan nonchalerade jag den där typen helt och hållet.

Den var inte värd min uppmärksamhet.

 

Vi spatserade vidare och jag tänkte att jag nu skulle vara redo för vad som helst, men jag hade inte tänkt mig att dom försökte spränga trumhinnorna på mej så när det razzlade till och bongade i skogen så flög jag några meter med en förvånad blick stadigt fästad mot källan till oväsendet!

Men jag tänkte. Detta måste undersökas. Matte vågade tydligen inte för hon stod och gned sig mot örat. Så jag gick fram.

Det var bara en massa kedjor som hade ramlat ner från en tall. Inget farligt.

Men man vet ju inte om det fanns fler kedjor i träden så när jag skulle gå förbi igen så gjorde jag en liten, liten omväg första gången –beredd på trumhinnepåverkan ännu en gång. Fast det hände inget mera.

 

Sedan fick vi gå uppför en backe och vidare ut på gräsplanen.

Stod där i godan ro och så rätt vad det var så smög det fram spöken från 2 håll!

Man blir trött och förbannad. Matte verkade inte se dom så jag sade till dom att hålla sig borta från oss! Matte släppte inte kopplet så jag hängde där längst fram och manade på spökena att krypa tillbaks in i linneskåpen, men dom verkade inte höra vad jag sade.

Då satte jag mig på mattes fot en kort, kort stund och analyserade läget.

Insåg att jag fick ta hand om det hela (matte såg dom fortfarande inte) och kastade mig ut i kopplet och lade in en överväxel i skrämsel-ljud. Jag var så jä-la förbannad och matte sade efteråt att hon trodde att jag skulle få en hjärtattack. Men det var ju menat att spökena skulle få det!!!

Dom stannade till slut och vände bort sig från mej –tur för dom!

Så fick jag gå fram och kolla in dom, och dom var inte så farliga.

När jag hade kollat in det ena spöket så kom matte efter och lyfte av huvudet på han och då såg jag att det var en farbror inuti det spöket och så gick vi till det andra spöket och gjorde likadant och där var det också en farbror.

Tur för dom att jag kom till undsättning och dom blev räddade!

 

Efter detta så kände jag mig rätt så nöjd. Räddat 2 människor gör att man känner sig lite stolt,

och så skulle dom få mig att leka igen. Nix, pix.

Så jag lajjade med matte lite utan fåniga trasor och så pangade det ett par gånger och jag hörde det såklart,

men lite pang skrämmer inte mej och det gjorde det inte när jag vilade lite heller.

 

När vi samlades alla efteråt så drack jag vatten och gosade med dom som hade varit med som publik och Lasse sade att ”genom Kråkan har nu mördarhunden fått ett ansikte” och då skrattade alla.

 

När jag hade druckit vatten och gosat lite så var jag redo för fler utmaningar, men då var det dags att vila i bilen.

Och när jag väl låg där på filten så kändes det skönt att slappna av.

Skrammel och spöken tar mer på krafterna än vad man tror när man är mitt uppe i det….

 

Nu vet ni hur det var.

Skitroligt helt enkelt.

/Kråkan